Att Petter Alexis Askergren med tiden skulle bli grammisbelönad rap-artist var definitivt ingen självklarhet; ”vi har ingen taktkänsla i vår familj”, slog Petters mamma tidigt fast. Själv gjorde Petter allt för att dölja skammen över det faktum att han inte kunde skriva eller stava. Tills den dagen det inte gick att vara klassens clown längre, tills den dagen det bara var att erkänna – och börja jobba med problemet på allvar.
Jeansen har det rätta hänget, t-shirten och utanpå-skjortan är
också helt rätt. Och så mössan förstås, ett måste för rapartisten
Petter. Han börjar med att berätta om sin familj,
akademikerfamiljen på Södermalm med tre barn (Petter var yngst) i
vilken föräldrarnas syn på USA och USA-imperialismen gick som en
röd tråd under Petters uppväxt.
- Den musik som spelades var klassiskt eller Dylan, det här var
1970- och 1980-talets Sverige så det fanns två kanaler på TV:n,
mina favoriter var Linus på linjen och Anslagstavlan. Man läste DN,
inte kvällstidningar, man åkte inte slalom utan gick på tur, man
åkte inte skridskor i Kungsträdgården utan långfärdsskridskor till
Landstort. Och framför allt - man gick inte på Gröna Lund, utan
ägnade helgerna åt svamputflykter eller något sådant.
"FIS-ÅSA"
- Vi bilade till Italien några gånger, men det var inte några
solsemestrar, nänä. Vi gick på museer och gallerier, farsan var
arkitekt, och jag tror jag hann med i princip alla viktiga museer
och gallerier innan jag fyllde 15.
Storebror Jonas var sex år äldre och Petters stora idol. Det var
Jonas som introducerade ny musik och nya prylar i familjen (som en
BMX-cykel och en movie-box) och det var Jonas som lärde Petter att
stava till sitt första ord - ÅSA - Petters storasyster.
- Jag fixade att skriva tre bokstäver, och snart hade jag lärt mig
två till - och det blev FIS-ÅSA, säger Petter.
Skolstart
Petter började första klass, och bytte klass redan efter två
veckor på mammas inrådan. Ganska snart stod det klart att Petter
inte fixade det här med svenskan, han fick gå både på stödsvenska
och hos talfröken. Hemma pratades det aldrig om Petters oförmåga
att stava och skriva, det bortförklarades på alla möjliga sätt och
var aldrig något problem. Han försökte kompensera genom att prova
olika idrotter och hann med 25 olika innan han insåg att inte
heller sport var hans grej.
- Och då menar jag sådana sporter där jag betalat medlemsavgift i
klubben och köpt sådant man behöver, ja ni kan ju tänka er hur
populär jag var hos mina föräldrar …
I skolan skapade Petter olika strategier för att slippa skammen
över att inte klara av exempelvis att läsa högt och när det var
dags för skriftliga prov kommenterade han frågorna, med bristfällig
stavning, i stället för att besvara dem. Han började hänga på
Fryshuset som låg 500 meter från hans hem och stötte för första
gången på hip hop-kulturen och träffade folk från hela
Stor-stockholmsområdet.
- Det var häftigt. Plötsligt kände jag att jag hörde till, att jag
var något och att jag ville vara något.
Sju språk
Att Petter efter högstadiet skulle gå en praktisk linje fanns
inte på kartan för hans mamma. Trots att krävdes 3,1 i medelbetyg
för att komma in på en teoretisk linje och trots att Petter bara
hade 2,9 ("de drog jag ihop genom rent martyrskap, lärarna tyckte
helt enkelt synd om mig"), fixade och trixade hans mamma så att han
kom in på Södra Latins gymnasium.
- Plötsligt gick jag alltså humanistisk linje, jag läste totalt sju
språk - och jag kunde knappt skriva.
Det gick självklart inte, de gamla strategierna kom väl till pass,
Petter sa roliga saker, skrev en massa blaj på skrivningarna och
sökte sig till de hip hop-killar som fanns på skolan. Efter
gymnasiet fick han en del modelljobb - delvis på grund av sin
tuppfrisyr - han diskade på en lunchrestaurang och hans mamma
ordnade ett städjobb på en förskola på Östermalm.
- Efter ett tag kändes det som att jag inte kom någonstans, jag
ville ju vara något. Visst var det coolt att tjäna egna pengar men
nej, jag ville något mer.
Komvux en vändpunkt
Petter började på Komvux och insåg omedelbart att där gick det
inte att vara klassens clown, här var det allvar.
- Någonting hände. Vi läste svenska, litteraturhistoria och
historia, plötsligt hängde allt ihop, jag kände igen vad som stod i
böckerna, känslorna och uttrycken. Vi läste Steinbecks "Pärlan" och
pratade om vem författaren var, hur han hade levt, vad han menade.
Jag fick mitt första MVG på ett litteraturhistorieprov och morsan
sa "Ja! Du kan bli litteraturprofessor"!
- Allvarligt, jag tackar Komvux för allt, jag kommer alltid att
vara tacksam för vad Komvux betytt.
Petter följde med sin dåvarande flickvän till London och
tillbringade tiden med att försöka lära sig engelska, vilket inte
gick så bra. Hans mamma skickade skivor med svensk musik till honom
och med tiden började han leka med tanken på att skriva texter. Väl
hemma tog han en dag mod till och läste upp några av sina texter
för kompisen Thomas.
- Det där är fan asbra, sa kompisen som kände en kille, som kände
en annan kille som … Resultatet blev en demo och Petter kände sig
ganska nöjd med resultatet.
Akademiska studier
Då visade Petters mamma återigen prov på sin
handlingskraft.
- Plötsligt var jag en sådan som läste konsthistoria i Uppsala och
jag kan berätta att de där resorna till italienska museer och
gallerier kom till en jäkla nytta, jag blev snabbt en av de fem
bästa på min kurs.
En morgon blev han väckt av telefonen och någon sa "grattis, du är
nominerad till en grammis för bästa text för skivan 'Mikrofonkåt'",
och då föll äntligen alla bitar på plats och Petter visste vad han
var.
- Artist. Rapartist - och det hade bara gått ett och ett halvt år
sedan jag diskade på den där restaurangen.
- Nu har jag pratat jättelänge och jag vill bara säga en sak till.
Skolan gör skitmycket bra saker, men det gäller att se alla som
individer. Jag har en liten kompis som heter Daniel och när han
började skolan upptäckte man att han inte var så bra på att läsa
och skriva. Han hamnade i en resursklass, i dag är han nio och han
både läser och skriver flytande.
Kommentera: